Jag vet inte ens var jag ska börja. Westlife, det bandet som på nått sätt alltid har legat mig närmst om hjärtat. Från att man har varit en liten skit på sju-åtta år tills nu när jag är 21 år. Jag höll på att bryta ihop i de tre första låtarna, sen höll jag mig lugn. Sjöng med i varenda låt, jag gav allt! Haha. Mot slutet började det bli jobbigt igen, sista låten var Flying without wings, det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Kändes bra när jag tittade åt sidan och såg att mamma grät hon också. Vi var lite ledsna att vi inte var på den sista konserten dagen efter, verkligen deras sista någonsin! Nu får vi längta efter DVD:n som de kommer släppa.